När det gäller konst är det sällan mycket som behövs för att den ska anses provokativ. Enkelt uttryckt kan man beskriva dadaismen som konstnärens sätt att förlöjliga och göra narr av de konventionella uppfattningarna om vad som är smakfullt. Ordet dada betydde ingenting alls, så man skulle kunna översätta dadaismen direkt till ingentingismen. Ett exempel på dadaismens gliringar till det som ansågs vara god smak var när den franske konstnären Marcel Duchamp satte både mustasch och skägg på en reproduktion av Leonardo da Vincis Mona Lisa. Han kallade det nya verket L.H.O.O.Q. vilket är så gott som synonymt med fransk fräckis. Dadaisterna menade att den rådande konsten rättfärdigade ett förljuget samhälle som fått till stånd det första världskriget och denna konst måste självklart attackeras. Istället skapade de något de refererade till som antikonst. Med tiden skulle däremot även denna antikonst bli etablerad inom konstvärlden.

Dadaismens födelse

Dadaismen såg dagens ljus i Zürich på Cabaret Voltaire år 1916. Det hela startade med lite diktuppläsningar och dylikt i en cabaretliknande miljö. Gruppen växte snabbt. Först att ansluta sig var vildhjärnan Tristan Tzara. Därefter följde författaren Richard Huelsenbeck, Marcel Janco som var konstnär, Jean Hans Arp, poet samt hans, så småningom maka, Sophie Taeuber, skulptris. Därefter hände saker snabbt. Aftnarna på Cabaret Voltaire blev allt galnare och anarkistiska, men framförallt mer och mer obegripliga. Det var alltifrån mystiska danser till dikter på språk som inte fanns. Snart döpte de sina framträdanden och sin konst till dada, som betyder nonsens, ingenting. De ville helt enkelt avdramatisera konsten. Konst var ingenting och ingenting var konst. Zürich blev en tillflyktsort för många unga konstnärer under första världskriget då Schweiz var neutralt. Efter krigets slut hamnade dadaismen på export. För den som vill skapa sig ett eget dadaistiskt konstverk att hänga på väggen ovanför vardagsrummets mediabänk, är det bara att följa Picabias exempel och skruva isär ett ur av något slag, doppa delarna i bläck och göra avtryck av dessa på ett papper. Klart.

Dadaismen i Sverige

I Sverige märktes inte mycket av dadaismen. Det var inte förrän efter andra världskriget som Henri Matisse bidrog till att göra vårt land modernistiskt genom att undervisa 40 konstnärer i Paris. Bland dessa fanns nämligen paret Hjertén-Grunewald. Sigrid Hjertén skulle bli rejält kritiserad för sin konst som betraktades som koloristisk. Konstverket Den röda rullgardinen porträtterar fortfarande till dags dato något tabu. Hjertén var känd för att måla psykologiskt komplexa motiv samtidigt som hon använde sig av för den tiden moderna färger. Hon blev aldrig riktigt hyllad som konstnär. Hennes första utställning kom först år 1936, men då hade hon redan tillbringat en tid på mentalsjukhus efter att ha ansetts psykiskt sjuk. Hon genomgick en lobotomi år 1948.

Dadaisterna startade någonting inom konsten som finns kvar ännu idag, nämligen att konst kan skapas slumpmässigt utan att behöva ha någon direkt betydelse. Dadaismen i sig var egentligen bara till för att vara provokativ och många lämnade så småningom konstarten för att istället ägna sig åt surrealismen på 20-talet.